Björnviks Gård

Distansryttaren Gunilla Carlson har ett stort äventyr framför sig. Fem dagars distansritt över 80 km per dag i Arizona, USA, den 10-14 oktober. Totalt 40 mil – som att rida från Stockholm till Kalmar men sannolikt i bättre väder. På Tidningen Ridsportswebb bloggade Gunilla om sitt äventyr i USA, i oktober 2007.

Expedition –”Pony Express Endurance ride –Grand Canyon”

Tisdag 2 oktober

Jag sitter vid köksbordet med flygbiljetten i handen. Tittar ut i hagen där hästarna går fridfullt betande på Uppsalaslätten och tänker…. ”Vad har jag gett mig in på?”…!!!

Som så många gånger förr så vet jag att det finns nog inga mer underbara hästar att rida än mina egna ;)  men jag har ärvt den där lilla äventyrsådran efter min mor så snart bär det av till vilda västern där det ska prövas om jag verkligen är en distansryttare eller inte…..

För er som inte känner mig så heter jag Gunilla Carlson, är 31 år och bor på en hästgård utanför Uppsala. Jag har ridit distansritt sedan 1990 och har lagt bakom mig drygt 8.000 godkända tävlingskilometer. Jag har under åren haft fördelen att vara hästskötare åt min mamma som ridit på internationell nivå sedan 1991 och 2001 var det dags för mig att starta mitt första stora mästerskap. Jag är uppvuxen och invaggad i distansens tecken och har både tävlat på internationell nivå och ridit många mil för att utmana mig själv och banor runt om i världen.

Under året som pågår har mitt stora mål varit EM i Portugal i september. Men när det närmade sig avresa så bestämde sig landslagsledningen att inte skicka några ekipage till detta EM. Vid den tidpunkten hade jag tagit ledigt från jobbet, sparat ihop pengar och förvarnat en hög medhjälpare om att äventyr var på gång….. Nu stod jag helt plötsligt med en massa tid och energi över, det var då jag tänkte: Nu är det DAGS! Så jag lurade med mina fem hinknissar!

En dröm

Jag sitter vid köksbordet med flygbiljetten i handen. Tittar ut i hagen där hästarna går fridfullt betande på Uppsalaslätten och tänker…. ”Vad har jag gett mig in på?”…!!!

Som så många gånger förr så vet jag att det finns nog inga mer underbara hästar att rida än mina egna ;)  men jag har ärvt den där lilla äventyrsådran efter min mor så snart bär det av till vilda västern där det ska prövas om jag verkligen är en distansryttare eller inte…..

För er som inte känner mig så heter jag Gunilla Carlson, är 31 år och bor på en hästgård utanför Uppsala. Jag har ridit distansritt sedan 1990 och har lagt bakom mig drygt 8.000 godkända tävlingskilometer. Jag har under åren haft fördelen att vara hästskötare åt min mamma som ridit på internationell nivå sedan 1991 och 2001 var det dags för mig att starta mitt första stora mästerskap. Jag är uppvuxen och invaggad i distansens tecken och har både tävlat på internationell nivå och ridit många mil för att utmana mig själv och banor runt om i världen.

Under året som pågår har mitt stora mål varit EM i Portugal i september. Men när det närmade sig avresa så bestämde sig landslagsledningen att inte skicka några ekipage till detta EM. Vid den tidpunkten hade jag tagit ledigt från jobbet, sparat ihop pengar och förvarnat en hög medhjälpare om att äventyr var på gång….. Nu stod jag helt plötsligt med en massa tid och energi över, det var då jag tänkte: Nu är det DAGS! Så jag lurade med mina fem hinknissar!

Jag har alltid drömt om att få starta en Multiday-ride, det vill säga en 5-dagars distanstävling. Ännu så länge så måste man ta sig över till USA för att göra detta, där sporten är mycket (!) större än i Sverige. 

Det enda jag vet om min häst är att det är en stor högrest skimmel vid namn Yerricho, som gått fyra distansritter tidigare i år. Jag har sett en bild av honom och han har alla fyra benen i marken så jag hoppas att han inte är alldeles tokig.

Jag har nu börjat packa, eller ja, lagt fram saker jag ska ha med mig. Ägaren säger att jag får ha med mig egen sadel och saker jag är van att ha på mina tävlingar. I tillägg ska jag ta med mig egen ridutrustning, vattenflaskhållare, kartfodral, ficklampor, skosnören och säkerhetsnålar….. vad behöver man mer när man åker till Rocky Mountains och ska överleva 50 timmar på en främmande hästrygg?!

Jo, det ska jag berätta för er lite senare….. (när jag själv vet….)  

Hälsningar

Gunilla  

Lördag 6 oktober

Nu är väskorna packade och i dag lördag startar resan mot Salt Lake City.

Redan i går kväll smög sig nerverna på en. Om det är resfeber eller tävlingsnerver kan jag inte svara på, men luften tätnade när alla anlände till vår gård utanför Uppsala. Nu har alla mina hinknissar samlats för att följa mig och Yerrico på vårt äventyr.

alla i ring

De som följer med är Mikael (sambo), Gun (mamma), Bertil (pappa), Elin (medryttare) och Patrik (medhjälpare och equiterapeut). Dessa personer har jag ofta omkring mig under tävlingarna här i Norden och vår bästa gren brukar vara gott humör, så det spelar ingen roll om vi inte har tur med vädret, det kommer förmodligen bli skitkul ändå….

Kontakten med Beverly Grey i USA har varit tät sista dagarna för att stämma av det sista. Hon kommer att ta med sig tre hästar till tävlingen. En att rida på själv, Yerricho till mig och en reservhäst för säkerhets skull. Vilket skulle vara paradiset för en annan att ha tre hästar hemma som kan genomföra ritter om 40mil!!

Som sagt nu är det packat, allt som inte är med nu har jag glömt. I ”Bra-att-ha” påsen finns bland annat: skosnörena, vaselin och silvertejp……

Nu attan far vi västerut och gräver guld ….!

Beverly har i sista mailet hälsat: Vädret är fint….. ingen snö ännu!!

Vi hörs

Gunilla

Middag med buffalo-gryta hos Beverly och Bill Grey.

Söndag kväll 7 oktober

Första dagen i Park City, Utah.

Dagen har varit fullspäckad. Vi har varit i gång från morgon till kväll.

Vaknade och drog upp persiennen och slogs av de mest vackra utsikter över prärien mellan bergen. Vi kom ju hit i går kväll i bäckmörkret, då vi inte såg mycket av omgivningen. Frosten låg kvar på bergstopparna hela dagen men i dag sken i alla fall solen. 

Nu har vi fyllt upp förråden med vatten, mat och godis. Svårt att hitta de produkter som man är van vid hemma. Men jag har nu skaffat massa dricka, russin och müslibars som jag har tänkt att ta med i sadelväskorna.

Vi har också hunnit runt i området för att turista lite också. Har besökt OS-byn sedan vinterspelen 2002. Stora fina anläggningar som fortfarande används flitigt sommar som vinter. Jag har också träffat min blivande kompis den närmsta veckan, Yerrico. Trevlig fullblodsarab, valack som är 7 år. Han är enligt ägaren väluppfostrad men pigg på att springa… 

Inför veckans tävlingar har vi nu testat utrustningen, packat bilarna och fyllt hönäten. I morgon 07,00 bär det av mot Grand Canyon….. !!!

Gunilla 

möte med Jerrycho

Mitt första möte med Yerrico.

Måndag 8 oktober

I dag har vi kört ner till tävlingsplatsen vid Grand Canyon –North Rim.

Klockan 09.00 i morse var den stora trucken packad och vi lastade tre laddade endurancehästar utan problem upp på trailen.

Resan tog nio timmar över fantastiska landskap genom Vilda Västern. Vi har under resan sett riktiga cowboys, indianer och John Wayne’s röda berg som han galopperade över i sina filmer. Innan vi lämnade civilisationen så har vi fyllt husbilen med vatten, bensin och mat så nu borde vi klara oss närmsta veckan…. Mobilteckningen försvann för flera timmars resa sedan, men på tävlingsplatsen har de satellittelefon som vi kan maila till bloggen. 

Väl framme så har vi satt upp små hagar till hästarna, fodrade folk och fä för att sedan stupa i säng fulla av dagens intryck…..

Onsdag 10 oktober

I dag har vi verkligen ridit i Grand Canyon. Två meter till kanten och 700 meter till botten…  Vi är nu 80 km rikare och alla fem är godkända, svenskarna och Beverly. Vi kallade oss ”The little swedish train”. Vi travade på längs North Rim Trail på rad i stort sett hela dagen. Banan består av ömsom stenigt och fint underlag. Det var en hel del stigningar och den relativt tunna luften här uppe på 2500 m gjorde banan till en ordentlig utmaning. Vi har ridit på mest stigar och skogsvägar och allt definitivt i vildmarken. Enda gången vi sett till någon annan än våra medtävlare var under lunchpausen/vet.kontrollen som var efter fyra mil.

Väl framme hos veterinären (tillika tävlingsledare) behövde vi inte sadla av. Organisationen tog pulsen och senare var det upptravning med sadel. Hästarna fick gott och väl en timme på sig att vila och äta innan tävlingen fortsatte.

Då var det bara vi, hästarna och branta klippor igen…

Nu ska vi gå upp till bangenomgången inför nästa dag där vi får ta emot dagens utmärkelse. Sen är det bara att ladda om för dag 2.

”The little swedish train by the Canyon”

Torsdag 11 oktober

I dag har vi ridit over Kaibab platau. Mycket backig och stenig bana längs Indian Hollow Trail. Vi red genom mycket vackra asp skogar och solen sken, + 25 grader.

Dagens ekipage blev: Jag och Yerrico samt Gun och Xtra. 

Beverly kände inte att hennes häst var ok och då är det tillåtet att stå över en dag eller fler. Varje dag är en tävling i sig samt att det är en tävling mellan dem som har genomfört alla fem dagarna.

Veterinärkontrollerna genomförs på ett ganska avslappnat men kontrollerat sätt. Veterinären kollar snabbt hästarna, har en dialog med ryttaren för att få så många hästar som möjligt godkända. Man får här tillåtelse att ta ett eget ansvar som ryttare att genomföra på pigg och glad häst. Målet med tävlingen blir att överleva banan och inte veterinärkontrollen…

Vi klarade oss helskinnade genom denna dagen, båda ekipagen godkända efter 80 km.

Hästarna hade i dag en liten svacka, men Beverly säger att de kommer att kännas som nya i morgon. Från och med tredje dagen blir det bara piggare och piggare. Vi får ses om hon har rätt…  

BILD

Veterinärgrind efter 5 mil/andra dagen.

Fredag 12 oktober

I dag var dagen med blod-svett-tårar…

Jag ska börja från början: Det var nämligen så att jag ska ju satsa på att rida fem dagar i Grand Canyon. Gun (mamma) fick ju erbjudande om att rida reservhästen och det visade sig att den gått jättebra under veckan, så hon har hittills ridit alla dagar. Gun drabbades av världens förkylning när vi anlände till USA och nu har vårt andra uppdrag på resan blivit att få henne att genomföra tävlingen också. Så med snuva och hes röst startade Gun första dagen och hon verkar bara bli piggare och piggare för varje dag.

Så tillbaka till dagen som gått, vi är nu 80 km rikare. Men det har inte varit en strapatsfri dag. Svett: Vi startade 07,30 som vanligt i morse, på URPIGGA hästar. Helt otroligt hur glada de kan vara att springa på dag 3. Jag har fått hålla igen min häst i princip hela dagen. 

Blod: Guns förkylning blir bättre, men till råga på allt blödde hon näsblod i veternärgrinden!

”Tårar”: Min häst trampade av sig en sko efter 7:e milen i dag, då vet alla som ridit distans att man ser dagens tävling passera revyn… Jag travade upp med easyboot och blev godkänd till slut. Sen fick vi hjälp av en medryttare att slå på skon igen. Alla är otroligt hjälpsamma!

BILD

”Uppför en av alla uppförsbackar”

Vi har även ridit förbi döda boskap i dag, det känns verkligen att man är i vilda västern då. En medryttare sa ”You better be good out here, othervise you end up like him….”

I dag har det varit svalare, 15 grader och lite moln. I morgon är det risk för regn.

Medhjälpargänget har varit på lunchstället och sedan åkte de till närmsta stad för att proviantera….(det tog 6 h)

Nu ska jag ladda magväskan med russin och snickers igen inför nästa dag.

Lördag 13 oktober

Upp igen, på med ridutrustning, sadla hästarna och iväg 07.30 som vanligt.

Dagens bana var mer backig än de andra dagarna, mycket sten att gå över.

Xtra gick på som vanligt, han ser ut som en liten bergsget och verkar helt opåverkad av de senaste 24 milen. Gunsan och han verkar vara ett oslagbart team…

Min häst Yerricho var mycket pigg i dag och ville gärna springa på, men han fick tyvärr en skada på ena bakbenet i dag så jag fick bryta dagens tävling vid fem mil. Vi beslutade därefter att han ska få vila i morgon också. Så efter 29 mils resa genom Grand Canyon fick vi avbryta vår gemensamma resa Yerricho och jag…

Men skam den som ger sig, de har nu hittat en ny häst till mig till morgondagens tävling. Jag ska få rida ”Macho Gypsy” (hästen som Elin red Dag 1). Så då kan jag fortfarande hålla ett öga på Gunsan resten av resan… Och förhoppningsvis skrapa ihop några mil till.

BILD

Yerricho efter 29 mils ritt i Grand Canyon tillsammans med världens bästa hinknissar och sverigebilen.

Söndag 14 oktober

Sista tävlingsdagen för Pony Express Ride –Grand Canyon.

Det har varit mellan 35-55 startande ekipage varje dag. Stämningen har varit otroligt skön, där alla hjälpt varandra längs banan för att så många som möjligt kan genomföra trailen. Banan har mest gått genom Grand Canyon national park, mitt ute i vilda västern.

Vi har totalt på 40 mil bla sett, sju personer, en husvagn, döda boskap, en prärievarg och förstås en himla massa vackra vyer!!

Gun och jag har idag genomfört godkänt den sista tävlingsdagen!!

Det verkar lögn att kunna slå Gunsan. Hon har genomfört alla fem dagarna på samma häst Xtra. Så hon kan stolt lägga till 40 mil till kilometerlistan, medan jag förstås ”bara” har med mig 37 mil hem.

Under kvällen har vi tagit emot priser, suttit vid lägerelden och utbytt erfarenheter efter veckan som varit. 

Vädret har inte varit så bra under de senaste åren. Frost på morgonen och sol i stort sett hela dagarna.  Base camp har varit full av trevliga människor med flera original som har givit oss nyttiga och lustiga tips inför vår fortsatta distanskarriär.

BILD

Dag 5 över Grand Canyon,  Gunilla-MachoGypsy, Gun-Xtra.

Nu kommer vi att ladda upp husbilen och fara västerut. I morgon blir vi turister på heltid!

Första stoppet är Las Vegas, sedan nationalparker och kanske lite mer turridning om vi har tid.

Vi åker hem till Sverige nästa helg. Det blir nog slutbloggat nu för denna gången. Tillgången till Internet kan nu utebli.

Jag vill bara passa på att tacka alla som har stöttat mig inför denna resan!!

Och kul att Ni velat följa vår distans-upplevelse på denna blogg.

Detta har varit en oförglömlig ritt för mig, Gun och mina medhjälpare.

Gunilla